För en vecka sedan skulle jag varit hos kuratorn men kroppen sade nej medans hjärnan sa ja, trist för jag har mer än jag trodde i bagaget. Hon hjälper mig att se saker och ta på dem med det resultatet att jag accepterar dem men det är inte sagt att jag gillar mitt förflutna. Vi har även stora funderingar på vart all skräck kommit från, läkarskräcken är absolut värst. Ångest för både det ena och det andra, vi skulle vilja komma så långt att vi förstår för då är det lättare att hitta rätt tänk.


På tisdag tillbringade vi på sunderbysjukhus för 2 1/2 års kontroll av lungorna 3månader för sent. Min älsklig var ledig för att följa med, det är kärlek. Jag fick VG, jippi! Det är fantastiskt tycker jag, tänk när jag börjar träna och får upp "flåset" då blir det förhoppningsvis MVG. Jag har ca 66% kapacitet i lungorna och normalt är 95-100% om jag förstått rätt. Min lungdoktor ville komplettera med ett järn och ämnesomsättnings prov, gjorde bort det på labbet på en gång. Han skulle även skriva till Uppsala i försök att hjälpa mig att få tid. Vidare blev det remiss till neurologen och fotvården, härligt.


Tar idag sista uvi penicillinet, en medicin jag aldrig fått förut. Det var transplantationsläkaren Ling-Alingsås som fixade det denna gång. Har haft lite strul med provsvaren men det är ok nu.


Har även återupplevt Johan på is i en ishockeymatch, undra hur många man sett och varit med om?

Haha!
Idag har jag kommit på att jag ska ha en julgran ute iår,
undra om jag måste köpa en!

Man kan tvingas till att sluta ögonen,
men ej till att sova!

Sömnen är den enda lycka som man njuter riktigt av
först när den är förbi!

Natten som farit sov jag exakt 0 h, 0 min och 0 sek!
Somnade efter Lelle åkt till jobbet typ 6.30
Sov till 8.00
Sedan vilade jag drygt en timme vid 14 tiden!
TRÖTT
men glad det är ju fredag!

I veckan har jag pratat gamla minnen med "min" Eva, min kompis som jag jobbade ihop med i "typ" 10 år. Hon är en varm go människa och jag säger det allt för sällan åt henne, men nu får hon själv läsa det! Jag saknar oss på jobbet, svår tanke att komma tillbaka och hon inte är där.

Kram & ta hand om varandra.

Brockhellvetet har bråkat nå ofantligt mycket de senaste dagarna och trött är jag nå jävulskt. Jag får inget gjort!

Jo förresten så ringde det från organisationen mod (mer organ donation) härom dagen och vill att radio Norrbotten ville intervjua någon direkt, men jag bangade. Men det var ju iaf kul att dom frågade.

Nu ska jag snarka en stund.

Hallå, hallå idag var det dags för kuratorbesök igen, behövligt vill jag mena. Vi eller jag pratade så rösten svek, jag tömde ur mig all "skit" som sjukvården ytterligare åsamkat mig. Mina funderingar om dom verkligen har rätt att behandla människor hur som helst, är det inte dags för att ställa till ett hellvete för översittarna som bestämmer. Jag vet att det inte är sköterskan som svarar som ansvarar över att det inte finns tider till patienter på grund av exempelvis personal brist, det är inte dom som bestämmer arbetstider, löner med mera men det är dom som får ta skiten. Förstår varför dom slutar!

Nå när jag var klar hos kuratorn ringde jag syster Kina och bjöd in mig på kaffe, mycket trevligt som vanligt. Vi umgås alldeles för lite! När vi sitter där och surrar ringer det från arbetsförmedlingen och undrar vart jag håller hus... Faan missat att det skulle vara möte idag, det är inte likt mig jag brukar nog gå en gång för mycket istället.

Ilade iväg på mötet som var ett utskrivningsmöte från arbetsförmedlingen, dom anser att dom inte kan göra något för mig. Summan av detta är alltså att jag ska ansöka om sjukpenning igen! Jag är alltså inte arbetslös längre! Vilket jag heller aldrig varit! Jag är sjukskriven från kommun där jag har en tjänst! Ja då är det väl bara att hoppas på att allt går bra...förmodligen blir det väl nå skit på vägen...en jävla massa gupp...

När jag då är på väg hem kör jag förbi jobbet i tron om att Anna-Britt skulle vara på väg hem, vilket hon var. Vi blev stående och surra ett bra tag, under tiden gick det förbi några "fröknar" det var så roligt att träffa dem och när dom säger att jag saknas i matsalen blir jag varm om hjärtat. Även mina kollegor som jobbar i matsalen/köket stannade till och surrade en stund, jag har inte jobbat med någon av dem.

Jag kom hem "ganska" samtidigt som gubben så vi hjälptes åt med middagen på en gång, skinkpaj och sallad.