Helt klart så är han bäst, han gör till och med fotvård på mig fast jag bara surar och skriker. Fötter är nämligen också en av mina fobier, det är långt ifrån alla som får röra dem.

...John Blund.

Jag funderar mycket på våra gamla i familjen, det kommer ju den dagen... Inte för att jag tror på siffrornas påverkan, rätt vad det är springer jag iväg först.
Som min syster säger hipps, vipps så blir vi jordgubbar.

Imorgon blir det omläggning även av låret (där pumpen sitter), skönt för det kliar så förbannat. När det blir fler än två dagar mellan vilket det gör på helgerna är det som värst. På veckorna är det "bara" varannan. De två andra hålen läggs om varje dag, ljumsken och perineum.

Helgen inklusive nyår har varit lugna och sköna.

...roligt att få en kommentar från någon, bockar, niger och tackar.

Nå till det positiva hör att min familj håller ihop och stöttar mig i varje med och mot gång, det blir jobbigt för dom också när jag inte är med i svängarna. Dom brukar ringa och kolla mig om tid finns och får dom inte svar blir det oro. Det finns mycket jag saknar med att vara frisk men jag njuter av att jag lever.
En stor önskan är att orken att kunna vara mer med mitt barnbarn Klara kommer innan hon är tonåring, hon är det sockersötaste som finns.

Värsting fin tjej (stulna kort) på julbad i badhuset.

Prinsessans 2-års tårta gjord av Emelie Jonsson.

Nu önskar jag er alla ett riktigt gott nytt 2016.
För mig blir det ett bra år,

hoppas jag.

Omläggning varje dag i jumsken och varannan dag byter dom förband på en sk vacpump som sitter på låret.

Detta är alltså pumpen och hur den sitter, jag tror att det är en förbenat bra grej. Ca så här ser det väl ut för mig och har sett ut den sista tiden.


Kram och tack till all fina på avd 53.

...på förra inlägget är då ambulansflyg till Luleå och sen sunderbysjukhus där det fortsatte att jävlas. Benet svällde mer så jag blev ryggmärgsbedövad fyra gånger, detta för att öppna mer och det bara pyste ut var. De andra gångerna för rengöring/tvättning sår hålorna som var riktigt djupa, tyckte mig hör både siffra 10 och 7 cm.Men jä...vlar vad det gjorde ont med sprut jävuln i ryggen, nåväl överlevde även detta. Femte gången det diskuterades så beslutade vi att prova lägga om på avdelningen, med lugnande+lugnande+morfin så gick det bra.

Måste göra en avstickare! Förbannade narkosläkare som vid första ryggmärgsbedövningen bara kom i rusande i salen och sa så här blir det och försvann. Jag hade alltså gråtit och var skit rädd hela förmiddagen (minst 2*10 mg stesolid under fm) vilket han fick information om innan han kom in till mig, nää säger vilken jävul (såg hornen).

Hade nu kunnat lägga in bilder på dessa sår men jag besparar känsliga läsare.

Efter 6 veckor var jag då hemma i egen säng med daglig omläggning (i hemmet) och det blir bättre men det går långsamt. Jag har ett dåligt läkfläsk både pga att jag är en tjockis, rör mig för lite pga smärta, äter cortison och har för lite vita blodkroppar pga avstötningsmedesin.

Nej nu blir he paus igen, omläggning på ingång. Återkommer

...nu har det gått så länge sen sist att jag knappt hittade hit. Det finns både bra och mindre bra saker att berätta, men på något sätt ska jag avsluta detta år.

Tror jag börjar med att helt plötsligt ringde dom från Uppsalasjukhus och gav mig en återbudstid, alltså operation en månad tidigare än beräknad. Underbart fast skitskraj, rädd som en hare! Alltså började denna sjukresa den 3/11-15 kl 05.55 med att taxin hämtade mig och gubben, vi var framme på sjukhuset vid 10 tiden för inskrivning. Blodprover, EKG, träffa narkosen och doktorn så klart.

Vidare fick vi en natt på city hotell men upp före faan morgonen efter och till sjukhuset där jag stod som först i kön, skönt jag var nog nojjig. Jag hade smugit i mig en stesolid, aja baja.

Vaknar och mår så där tills dom vill ha upp mig ur sängen, gujävlarsförbannadejävlar vad ont det gjorde. Det brände så som... nä det går inte att beskriva. Sen uppstod detta!

Låret bara växte och blev rödare och rödare, jag fick feber och tvär hög sänka. Har för mig att den låg på typ 350 som högst. Alltså fick dom skära upp lite här och där, var, var, var eller som en del säger pus. Ingenting kan vara enkelt för mig! Allting lättade och jag fick åka vidare hem till Sunderbysjukhus med ambulansflyg. Skönt.

Nu tar jag nästa halva imorgon och med det vill jag tacka tjejerna som gjorde ett underbart jobb med mig vid uppsalauniversitetssjukhus.

Även du är välkommen om du hittar hit, kram.