Jag och Lelle tog oss en sväng till Umeå för att hälsa på våran vän Micke, vi passade även på att träffa Maria från min gamla PAH familj. Jag blir så glad av att se henne och att få ge henne en kram, hoppas att hon vet vad hon betytt för mig genom tiden när jag hade PAH. Hon är den varmaste av all sjuksköterskor jag träffat och det är många! Jätte trist att min lika rara doktor inte var anträffbar men Maria skulle framföra mina kramar och hälsningar till honom, han är en av väldigt få som hittade mitt sanna jag på en gång. Han förstod på en gång vilken "hare" jag är och vilken "vel" moster jag är vilket innebar att han rätt och slätt inte gav mig några alternativ utan sa "så här är det, så här blir det" vilket fungerade super bra på mig. Jag kunde till och med sov relativt bra under deras vård fast jag visste vad som fanns framför mig och det betyder inte lite.

Angående våran vän Micke så ligger han på rehab i Umeå efter en skoterolycka, hans första dom var att han skulle bli lam från midjan och ner. Men det visade sig att nerverna förmodligen "bara" var klämda och att rörelsen skulle komma tillbaka, det är då värre med kotorna som dom har spikat i och lagat med ben från höften. Ryggen orkar inte ännu hålla upp kroppen, detta är som jag tolkat det hela. Men tur i oturen så är han ett "tjurskåp" och kan nu lyfta benen liggandes vinkelrätt mot magen, han vänder sig även själv i sängen och kan cykla sittandes. Jag kan bara ge han en eloge för sin attityd och kämparglöd, jag vet hur svårt det kan vara!

Med andra ord så hade vi en lyckad tur jag och gubben, vi fick uträttat det vi ville och hade underbart sällskap på bilturen utav varandra.