Varför säger man oftast "det är okay, relativt bra" när någon frågar? När det egentligen är förjävligt! Sjukvården behandlar en som skit! Jag är som en helgalen kossa! Alltid ont! Det onda är från hell vissa dagar! Avundsjuk! Ensamhetskänsla som heter duga! Omotiverad och lat!

Men visst väldigt lycklig över att jag fått en andra chans, får ha två födelsedagar om året. Fin gubbe! Älskvärda systrar! Kanon lycklig över små pojkarna som klarat sig så bra i livet trots curling, helikoptrar och andra små trumpeter. Finfin go svärdotter och ett underbart barnbarn. Vänner som alltid finns och aldrig ger upp!

Men varför säger jag alltid (nästan) att det är okay? Jag har ju allt detta positiva! Jag måste först mina känslor bättre, det är okay att klaga men man får inte glömma bort att rosa heller! Man får vara låg men för den delen inte alltid! Jag måste lära mig att berätta! Jag saknar min kurator!