Vi var framme på Sahlgrenska 20120130 klockan 02.15 och då blev det blodprov och dusch, dusch tre gånger i "operationsspecialtvål". Efter det fick jag mer lugnande och nerbäddad direkt, sängen stog utanför duschen. Huga buga tårarna rann medan jag blev rullad till operation, jag var i panik. Förstå jag med min hysteriska rädsla för allt som gäller läkarvård skulle snart gå igenom en mega stor operation, jag skulle få två nya lungor. Slangar, kanyler, cvk, pvk,drenage, dropp ja ni förstår att hela jag nästan "flippade" ur! Lennart lämnade mig 04.00, operationen började 05.00 och var klar 15.00 av dom timmarna var jag kopplad till hjärt och lungmaskin i 5 timmar.  Det sista jag kommer ihåg innan jag somnade är att jag sa snälla se till att jag vaknar och att jag slipper slangen i halsen.

Operationen hade gått bra, dom tog ut mina sjuka lungor och satte in min chans till ett någorlunda normalt liv, alltså mina nya lungor. Dom lagade även en hjärtklaff och ett hål i mellanväggen i hjärtat, så det vart alltså två operationer i ett.

20120131 på förmiddagen var det dags att väcka mig och på eftermiddagen satt jag upp och pratade om än sluddrigt.

20120201 Jag vill/kan inte andas i en mask som ska hjälpa till med att få bort koldioxiden som samlats i lungorna, så dom sederar ("drogar") mig i några timmar och satte på masken medans jag sov. Senare på kvällen sövdes jag på grund av hjärtflimmer, jag skulle bli elkonverterad. Dom ger en liten elstöt på hjärtat så det kommer i rätt rytm.

20120202 Sovit med helvetesmasken med hjälp av sedering, har suttit upp i två och halv timme. Jag  åt plättar med glass, var på damernas och pudra näsan. Gjorde både ettan och tvåan.   

20120203 Inget nytt!

20120204 Slangar och drän togs bort under narkos!

20120205 Njursvikt, jag hade för högt kreatin värde, vilket är en vanlig biverkning från avstötningsmedicinen.

20120206 Jag var förvirrad och undrade när vi skulle åka hem från Umeåsjukhus! Med hjälp av gåstol gick jag en vända i korridoren, väldigt skakigt men tog mig några meter.

20120207 Gåstolen och jag tog mig tjugo meter annars inget nytt.

20120208 Sederad och intuberad på grund av att dom vänstra bronkiterna var helt igenslemmade, bort med det genom rensning via intubationsslangen. Inte konstigt att jag hade svårt att andas både med och utan mask!

20120209 Fortsatt sederad trots mindre slem. Funderingar över dialys på grund av fortsatt för höga kreatinvärden.

Jag kan fortsätta att dag för dag berätta men beslutar mig för att göra en sammanfattning. När jag då blir väckt efter sex dygn var jag tjurig och ledsen mellan varven jag vägrade bland annat att ta medicinen så jag fick den i dropp en period. Dom gjorde Lungröntgen och broncoskopi om vartannat, en röntgen på hjärnan på grund av att jag betedde mig så konstigt och dom trodde att jag fått syrebrist. Vilken tur att så inte var fallet, jag har nog dåligt med förstånd som det är. "Galghumor" måste man ha för att klara av en sådan här historia. Vi fick gå på studiebesök till avdelning 139 annars såg dagarna ganska lika ut, tjat om masken, tjat om att jag måste äta något annat än isglass, tjat, tjat och tjat (tyckte jag).

Då är vi framme vid flytten till avdelningen! Alltså efter tjugotre dagar lämnar vi tiva, toraxintensiven, jag har inte många minnen av tiden där, har fått i princip allt  berättat för mig. Personalen säger att jag har var väldigt duktig på att säga ojojoj, snällasnälla och nejnejnej, att jag mellan ledsamhet, hysteri och tjurighet kunnat le och bjuda på ett skratt. Vad som dykt upp i efterhand är bara tokigheter som att dom drack mitt blod, att det bodde en kattunge under sängen, att vi stal ett ambulansflyg och körde E4an till Göteborg, att personalen tog med oss till Ikea med tåg plus en hel del liknande saker.

Ja då var det 20120223 och jag var installerad på avdelningen, skönt tycker både jag och gubben. Jag tror (läs vet) att den tiden var absolut jobbigast för Lelle, jag var så borta hela tiden , antingen var jag sederad eller också så sov jag. Jag är glad över att det fanns människor som hjälpte honom genom de hemska dagarna som han fick genomlida. Tänk er själva frågorna han ältade, tänk om hon dör, tänk om hon blir skadad i hjärnan, tänk om hon aldrig kommer att bli Annelie igen. Medan jag sov vandrade han gata upp och gata ner så Göteborg kan han, just då hade jag inte velat byta med honom.

Han är bäst min gubbe, den här tiden har visat att vi helt klart har känslorna kvar för varandra. KÄRLEK

En alldeles vanlig söndag kväll, jag och gubben hade precis tagit fram kvällsfika och tänkte ha mys framför tvn. DÅ RINGER TELEFONEN! En röst säger hej jag ringer från Sahlgrenska och nu är det dags, jag säger ingenting! Rösten säger förstår du vad jag säger, jag säger fortfarande inget men nog förstod jag. Rösten uppmanar mig att sätta mig! Jag börjar skaka, hyperventilera, gråta och kastar iväg telefonen, det samtalet fick Lennart avsluta. Detta var alltså 20120129 klockan 20.00 nio dagar efter det att jag ställts på listan.

Informationen han fick var att vi skulle bli hämtade av ambulans klockan 23.00 och att jag inte skulle äta och dricka något mer. Så blev det, vi blev körda till Kallaxflygplats där ambulansflyget väntade.

En sak som var konstigt var att det inte fanns något lugnande varken i ambulansen eller på planet, men jag fick dom till att svänga förbi svärfar och hämta piller av honom. Det var så skönt när dom äntligen började verka, jag slutade vibrera och svettas men tårarna tog inte slut.  Dom kommande timmarna är de längsta jag varit med om, dom innehöll alla känslomässiga tillstånd som går att uppbringa, ångest, hysteri, hopp, kärlek, rädsla och tro är bitar av vad jag gick igenom. Jag skickar goda tankar till ambulans personalen, dom var fantastiskt tillmötesgående, förstående och varma.