...inte mig själv lika bra som förut! Förr visste jag! Nu vet jag ingenting!

Summan av kardemumman är att jag sällan (aldrig) öppnar min inre dörr jag kanske "gläntar" på den ibland, troligen när det är halvfullt i rummet. När det är "knöka" fullt blir jag som en kåldolme inlindad och ihop snörd, just nu hade jag nog behövt ha någon från yttre värden som klippte sönder snörena och rullade ut mig. Någon som kan göra korsdrag i hjärnan! Tycker att jag mått för djävligt inne i mig sen operationerna i höstas, jag har ångest i princip för allt. Ska det göras något kan jag vara den som är upphovskvinna till det men när det väl kommer till krita så "orkar" (har ont) jag inte, vilket jag egentligen visste från första början.

Jag står på kö till kuratorn på örnäset för en tid (tider) där jag kan lufta mig, hoppas på en bra anknytning som fungerar för mig. Vad som är jobbigt? Egentligen vet jag inte! Kan tro att det finns många anledningar! ensamhet, förtvivlan och att jag aldrig bli piggare, fräschare, få mera ork och slippa ha ont. Hur avhjälper man detta då? Bli "frisk", bli opererad så smärtan försvinner, börja träna så orken kommer tillbaka så jag orkar söka upp socialt umgänge, hitt mina vänner igen.

Vidare tillkommer ju min ensamhets rädsla! Det går bra här hemma men när det gäller att åka bort kan jag inte tänka mig det utan sällskap och då helst min make. Exempelvis så kom kallelsen till 2-års kollen på lungorna och då är det meningen att jag skall åka själv och bo själv på hotell, JAG FIXAR INTE DET! Jag skulle varken äta eller sova! Det är en annan sak om jag blev inlagd på en avdelning, då känner jag mig tryggare.

Så jag ringde min transplantationssköterska och tänkte hon kan säkert hjälpa mig, men hips vips när jag hörde hennes röst släppte fördämningen och jag började gråta och det höll i sig säkert i 10-15 minuter. Nå när jag väl kunde "haspla" ur mig vad jag ville lovade stjärnan att försöka ordna så att jag får anhörig stöd på resan.

Det har hänt mig för mycket jag orkar inte hantera allt! Det började med mina anklagningar mot mig själv om att jag var otränad och fet! Visst det är jag också, men det hela grundade sig i sjukdomen PAH. En sjukdom med döden som änd station och bara att få den diagnosen var inte så spännande. Hann säga hej då i det tysta till alla, tänkte ofta - undra om vi ses igen? Det blev ett liv med svimningar och rullstol! När tillståndet vart mer och mer akut ställdes jag i transplantations kön för nya lungor.

ETT STORT TACK TILL MIN DONATOR, hade inte du funnits hade jag varit en jordgubbe (lånat min systers uttryck) nu.

Sen hände --- en hel massa, jag har haft en lång resa som inte har nått sin slutstation ännu!

Hade jag nu velat prata om alla mina känslor och demoner hade jag gjort det, så nu vet ni vad som händer i mig. Lovar att öppna dörren när jag kan!

Varför drabbar allt mig!
Jag får bara mer och mer läkarskräck!
Fobierna blir fler och fler!
Sen hösten gråter jag direkt jag ska till "sjukvården"
Vare sig det gäller som person eller i telefon!
Sen gråter jag lite till när jag kommer ihåg att det finns dom som har det värre,
hur orkar dom?
Jag skickar ett gäng med styrke rosor åt dem.

Vidhåller att jag i alla fall är lyckligt lottad på många sätt trots allt,
Det är troligen detta som håller mig uppe.
Min man,
mina söner,
min ena son's tilltänkta,
min släkt,
min tvilling
och
Prinsessan Klara.

Detta var skönt,
hoppas att ni som sett och märkt skillnad på mig förstår bättre nu!