Idag mår jag int bra, jag bara gråter! Jag blir så förtvivlad när ska min familj få tillbaka en normal fru, en normal mamma, en normal farmor eller en normal svärmor. När jag tänkt så går tankarna vidare, när ska jag bli en normal dotter, normal syster eller normal svärdotter, jag bara undrar? När ska jag orka vara glad en hel dag? När ska jag orka en hel dag!
Alla dessa funderingar just idag kommer från att jag pratat med Uppsala och fått reda på att jag inte kan förvänta mig operation förrän tidigast november! Hur kul känns det!
Men att gå med en smärta som om det satt ett dussin knivar i magen varje dag och ändå orka le, jo det kräver mycket "input". Att orka gå varje dag utan att kunna leva normalt det kräver en kärleksfull familj och det har jag.

Nu ska jag gömma mig under täcket och se om gråthuvudvärken går över!

En sak vet jag och det är att när allt sjunkit in och jag vant mig vid att min operations tid är ytterligare framskjuten så blir det också bra.
Man vänjer sig och blir vän med tanken.

Nu kommer fortsättningen från igår.

Jo Marie från transplantationsmottagningen ringde och efterlyste mina prover,
Sunderbysjukhus hade inte skickat vidare svaren.
Blir jag förvånad?
Nä!
Hon är en av de få som gör mig glad inom sjukvården,
alltid glad och possitiv.
Hon skulle ta reda på proverna och varför jag inte blivit kallad.

.

Jag var till kuratorn i måndags, mycket uttömmande. Hon tycker att jag har mycket elände inneboende i hjärnan. Men som turligt nog har jag fått erbjudande att gå kvar hos henne hela hösten och det tror jag definitivt att jag behöver.
Jag måste bara säga varför har jag inte tidigare blivit erbjuden hjälp? Det är ju så självklart att jag behöver det! Kuratorn har kbt utbildning så vi använder den mot min paniska läkarskräck och det hjälper, men som sagt så är det läge kvar till jag klarar av läkare/undersökningar och liknande saker. Mitt "katastroftänkande" sitter väldigt djupt men vi gräver och gräver och det vi kommit fram till är ...! Är det inte en doktors skyldighet att hjälpa patienten om de ser att människan har sådana problem. Nå väl jag får ju hjälp tack vare att jag bad om det (några gånger).

Janne 35 år (läs 60)!

Min/mångas goding har fyllt år,
det blev ett litet kalas på grund av hans hystriskt onda rygg.

Vi hade i alla fall trevligt den stunden det varade.

Jag har fyllt år! Inget kalas blev det bara de närmaste, är inte så mycket för att fira mig själv. Men jag kan lova kalas party den dagen jag firar 3 år om jag är färdig opererad. Vi brukar inte ge paket till varandra gubben och jag, men i år fick jag positiv hjälp att fixa till i köket. Visserligen brukar han hjälpa till med sådana saker om än motsträvigt, han tycker att det är bra som det är.

Lelle inhandlade hörselskydd åt barnbarnet Klara häromdagen,
jag tror att han saknar sin äldsta son på hockeykvällarna.

Jag vet att jag måste fortsätta tjata på Uppsala till veckan men det känns så meningslöst,
men jag lovar jag ska!
Funderar starkt på att anmäla eller skicka ut hela långa historien
till någon som kan lyfta fram hur viktigt det är att vara frisk för att orka vara sjuk.

Tack för denna gång från
mig som
har heltidsanställning
och
är heltidssjukskriven
men
är även inskriven på arbetsförmedlingen
och
för sjuk för deras aktivering för arbetssökande.
HMMMMM...

Jo för jag har inte vetat vad jag ska börja med!
Det är mycket gnäll
men även mycket trevligt.

Jag tror att jag börjar med det vanliga gnället!
Skitsjukvård!
Jag har fortfarande inte blivit kallad till Uppsala,
blivit lovad september.
Till saken hör att till alla planerade operationer har jag börjat trappa ner på cortisonet tre veckor innan,
alltså om jag ska göra det denna gång också blir det ingen operation i september.
Det känns hemskt att känna sig förbigången gång på gång,
det känns hemskt att veta att när operationen äntligen är över får jag gå minst 2 1/2 månad till med ständig smärta.
För att inte tala om att det inte är slut skuret då,
nä då ska stomin bort och brocket ska lagas.
Till hela denna skit kan ni ju lägga till min paniska skräck för sjukvård!
Gissa om jag mår bra!
Nä just det!
Jag är även bortglömd på sunderbysjukhus,
Jag skulle varit kallad till 2 1/2 års koll i slutet på juli!

Paus kommer med fler inlägg!

Har inte fått någon kallelse än men jag ska tydligen vara medräknad september,
HUR TÄNKER DOM NU!

Ligger här i min säng och beslutar att jag ska ta ett sömnpiller till natten,
Har inte sovit ordentligt på "typ" 5 nätter.
Ont och kissnödig är huvudproblemen,
vaknar varje gång jag rör mig
och
nödig typ en gång i timmen.

Har varit fri uvi problemen sen midsommar men igår fick jag svar på en odling
och gissa
nu är det på gång igen.
Det var bara att hämta en kur på Apoteket!

Inatt har det brunnit ett lägenhetshus här på hertsön igen!

Läskigt!
Polisen tror på mordbrand
och
detta för att det började på vinden.
Turligt nog klarade sig alla
enligt den information som finns just nu.

Våran solstråle var på besök igår, hon är en riktig goding.

Jävlar nu höll jag på att svimma av rädsla,
PANG
sa det.
Jag smög upp för att se vad som hände!

En bortglömd vattenflaska exploderade i frysen!
Klantigt JA!

Fredag kväll såg ut som vanligt, lillgubben tog sig en powernap. Det är skönt när fredagen kommer för då får jag ha gubben hemma i ett par dagar.

Idag lördag tog jag Knut och Lelle cykeln till matmarknaden på stadens gator, fick panik och åkte hem. Det gick inte att ta sig fram eller bak med Knut, det var otroligt mycket folk. Jag tycker visserligen det är en otroligt trevlig tillställning, många dofter och mycket att smaka på.

Detta är bara ett axplock från alla stånd, det var representanter från bl.a Frankrike, Tyskland, Spanien, Marocko, Iran, Senegal, Thailand och Australien.

***************************************

Jag är så less på sjukvården!

Jag har ringt Uppsala angående operationen men inte fanns det någon tid uppsatt ännu, bara att planen på september fortfarande står kvar. Jag behöver ju en viss tid på mig innan jag är där, jag kan inte bara dyka upp om ett par dagar. Men med min fantastiska tur blir det väl den sista, ja jag är väldigt pessimistisk.

******************************************

Idag var ytterligare en bra dag hos kuratorn, det som känns underbart är att jag lär känna mig själv mer och mer. Den som säger att det är skamligt eller själv skäms för att erkänna att man ibland behöver någon "annan" att prata med borde tänka efter, visst det är klart att alla kan inte ha samma tur som jag att det fungerar från första början. Man måste hitta någon som känns rätt, som man litar på och känner sig bekväm med och det kan i vissa fall ta ett tag. Men hallå jag uppmanar alla att försöka om man har behov, det är bra för ens relationer. Familjen tar mycket men inte allt, dom där obehagliga orden och tankarna som finns längst inne... saknar ofta bollplank!

Idag har vi kbt:at läkarskräck, varför och hur! Vi har pratat släktrelationer och dess känslor! Frågan om uppväxt och barndom dök upp i samband med båda ämnena vilket ytterligare en gång visade på att jag inte kommer ihåg så mycket från den tiden. Men ingen fara det är sånt som händer när man har för mycket i "nutiden".

Ja det fortsätter jävlas! Jag har "typ" fått igen partiveckan (mensen) efter 3 års uppehåll vilket jag varit väldigt glad över. Min kvinnliga del av familjen har/haft förjävliga klimakterie problem som jag alltså trott att jag sluppit förbi, men förmodligen INTE.

Jag var till gyn, sunderbysjukhus, igår för undersökning. Fy i hundar så hemskt det är! Med stesolid i kroppen och gubben vid min sida gick den vanliga gyn undersökningen ok och även ultraljudet. Men när dom började prata om skrapning för cellprov i livmodern började jag skaka och gråta, detta slutade med beslut om remiss till att göra det under sövningen när jag ska opereras i Uppsala.

När ska allt ge sig!