Idag har gubben och jag varit gifta i 26 år,
inte alltid en dans på rosor men inte farligt taggig heller.
Vi har avnjutet den traditionella smörgåstårtan
tillsammans med familjen.
25 av 26 bröllopsdagar har vi ätit just smörgåstårta,
det har blivit en tradition.

Igår var det dags för kurator besök, skönt för nu var det länge sedan. Jag är som jag är och det hjälper inte att försöka "gömma/glömma" saker för mig längre. Förut kunde ja nog bestämma mer över min hjärna än vad som går nu, jag har/får mer och mer ångest. Må i alla fall lunde jag gå därifrån och må bättre och det är ju det som är meningen.

Jag är lite orolig över att jag är så slut! Trött som en tonåring, slut i kroppen som (tror jag) efter ett maraton lopp. Tuppade av på tv-rumsgolvet igår och det var länge sedan nu, jag är lagom blå på höger höft och armbåge. Det positiva är att glasögonen höll fast dom flög iväg.

Sista provtagningen visade för lite järn i blodet så nu har jag börjat med järntabletter.

Jens vill ha barnpassning medan han springer i tvättstugan men jag orkar inte, trist!

De unga vuxna har lämnat oss efter en god middag.
Äntligen har huvudvärken lugnat sig!
Jag har suttit med datorn en stund och gick in på denna blogg
och skrotade omkring.
För 3 år sedan baxade dom in mig i en ambulans
som tog mig till kallaxflygplats där ambulansflygplanet väntade.
Det var då jag flögs till Göteborg för transplantations utredning på sahlgrenskasjukhuset.

Med det inser jag att jag har haft tur!
JAG LEVER!

Dagen till ära vaknar jag med stans huvudvärk! Jag orkar inte fira varken pappa eller svärfar, det får bli en annan dag. 2 alvedon och senare en tramadol och värken ger inte med sig, orkar inte hålla upp ögonen. Fördelen är att det är inte är ont i fläcken, jag brukar kunna ha ont i en fläck i skallen som att det sitter en het strumsticka där. Den värken är jag lite orolig för!

Dagen till ära lagar Johan och Madde middag, pastacarbonara. Det blir kanon! Om dom inte fixat det tror jag att det blivit kaffe och bröd hela dagen.

...igen!
Ny antibiotika!
Feber!
Less!
Förra kuren slutade i söndags!

Det känns faktiskt som en alldeles vanlig söndag, en väntan på vardagen och "ensamheten" skall in finna sig. Om sanningen ska fram så är jag våldsamt avundsjuk på mina "galenpannor" i Stockholm som är tillsammans under denna helg. Jag hade önskat att jag var där med dom eller att dom var här, tittade till och med vad en flygbiljett skulle kosta. Men vips så kom jag på att jag inte är "frisk" ännu! Jag är ett vård offer som behandlas som en oviktig, tjatig patient av sjukvården. Det är endast ett år sedan remissen till Uppsala skickades! Vårat faan tog vårdgarantin vägen?
Men som sagt mina små "gullfjun" kanske kommer upp i mellandagarna och det hoppas jag verkligen.

Birgitta & Ingela
Biggan & Ingo
Babbo & Mingo

Trist! Jag har inte tid till kuratorn förrän nästa måndag, jag saknar henne.

Veckan som varit och farit har varit ganska händelse rik, både Teija och Ann-Louise har tittat förbi. Jag har varit en tur med mamma och pappa till Boden plus att dom underhöll mig en dag, tiden går fort och detta sägs med både positiv och negativ ton. Man åldras fortare men operationen närmar sig snabbare, tro nu för all del inte att jag fått ngn tid ännu för då blir ni lika besviken som jag.

Just nu saknar jag våran prinsessa,
skulle vilja krama henne.
Hon gör oss glada!

Vidare så har jag inte blivit beviljad nya pengar från försäkringskassan ännu, tyvärr tar dom inte hänsyn till att människor har räkningar att betal. Men nog tycker jag att det är märkligt med alltihop! Jag är ju faktiskt sjukskriven! Borde inte det räcka? Men jag hoppas det ordnar sig annars får tomten och granen komma nästa år istället.

Tänt ljus för min donator.

För en vecka sedan skulle jag varit hos kuratorn men kroppen sade nej medans hjärnan sa ja, trist för jag har mer än jag trodde i bagaget. Hon hjälper mig att se saker och ta på dem med det resultatet att jag accepterar dem men det är inte sagt att jag gillar mitt förflutna. Vi har även stora funderingar på vart all skräck kommit från, läkarskräcken är absolut värst. Ångest för både det ena och det andra, vi skulle vilja komma så långt att vi förstår för då är det lättare att hitta rätt tänk.


På tisdag tillbringade vi på sunderbysjukhus för 2 1/2 års kontroll av lungorna 3månader för sent. Min älsklig var ledig för att följa med, det är kärlek. Jag fick VG, jippi! Det är fantastiskt tycker jag, tänk när jag börjar träna och får upp "flåset" då blir det förhoppningsvis MVG. Jag har ca 66% kapacitet i lungorna och normalt är 95-100% om jag förstått rätt. Min lungdoktor ville komplettera med ett järn och ämnesomsättnings prov, gjorde bort det på labbet på en gång. Han skulle även skriva till Uppsala i försök att hjälpa mig att få tid. Vidare blev det remiss till neurologen och fotvården, härligt.


Tar idag sista uvi penicillinet, en medicin jag aldrig fått förut. Det var transplantationsläkaren Ling-Alingsås som fixade det denna gång. Har haft lite strul med provsvaren men det är ok nu.


Har även återupplevt Johan på is i en ishockeymatch, undra hur många man sett och varit med om?