Igår kväll kröp jag ihop hos gubben och talade om att min hjärna var jätte ledsen, jag vart tårögd och sa att kroppen vill bli frisk.

Men nu på morgonen blev min hjärna super glad och ögonen fylldes av tårar på grund av all värme som min vänner ger mig. Jag har inte bara världens bästa familj, jag har även värdens bästa VÄNNER också.

Alltså denna dagens ros kunde inte komma lägligare!

Jag citerar min son
"DET ÄR GULD"

...och klart! Resan till Göteborg för 2-års kontrollen är bokad, vi åker den 28/1 och kommer hem 30/1. Ska bli skönt på sitt sätt att få dokumenterat att det inte är något fel på lungorna, utan att det är brockets fel att jag inte kan göra något. Jag tror nämligen att mina lungor ärhelt ok! Jag saknar kondition och ork på grund av smärtan från just brocket.

...vän! Jag har aldrig berättat detta för jag tror inte på de själv, jag har en "han" som vakar över mig. "Han" flyttade in för ungefär ett år sedan, det var i samband med en av alla operationer. Visserligen hade "han" hälsat på ett par gånger tidigare och då när jag låg på Sahlgrenska.

Det började med nattliga besök! Jag vaknade av att bara känna värmen från en hand antingen på underarmen eller över munnen som "typ" för att känna om jag andas.

Det är absolut ingen obehaglig känsla, snarare en fridfull lugn känsla. Det är alltså inget som stör mig! Varmt och beskyddande, som om någon vill ha koll på mig. När jag har haft väldigt ont eller mycket jobbigt har "han" dykt upp oftare, nästan varje natt.

Sedan operationerna i höstas har det funnits något här hemma, typ en osynlig vän! Nu tror ni att jag blivit tokig, haha jag kan inte bli galnare än jag varit de sista 47 åren. Men ibland är det som att jag går igenom varma ställen i lägenheten, dom är aldrig på samma ställen. Jag brukar skratta åt mig själv när jag ber att "han" ska flytta på sig!

I början trodde jag att allt var tillfälligheter, men det tror jag inte längre. Förmodligen är det väl fantasier men det gör inget för det är en ganska behaglig känsla. Kanske har jag varit för lite ute bland folk, behöver nog social stimulans.

...har jag inte gjort så mycket,
latare än vanligt.
Mamma och pappa kikade in trots kylan, brrr.
Fixat taxi biljetter till återbesöket i Göteborg
och
till de blivande resorna till Uppsala.
Johan fixade middagen själv
så det slapp jag också.

Nu myser ja i min fåtölj
i väntan på farmen.

Kram

...inte mig själv lika bra som förut! Förr visste jag! Nu vet jag ingenting!

Summan av kardemumman är att jag sällan (aldrig) öppnar min inre dörr jag kanske "gläntar" på den ibland, troligen när det är halvfullt i rummet. När det är "knöka" fullt blir jag som en kåldolme inlindad och ihop snörd, just nu hade jag nog behövt ha någon från yttre värden som klippte sönder snörena och rullade ut mig. Någon som kan göra korsdrag i hjärnan! Tycker att jag mått för djävligt inne i mig sen operationerna i höstas, jag har ångest i princip för allt. Ska det göras något kan jag vara den som är upphovskvinna till det men när det väl kommer till krita så "orkar" (har ont) jag inte, vilket jag egentligen visste från första början.

Jag står på kö till kuratorn på örnäset för en tid (tider) där jag kan lufta mig, hoppas på en bra anknytning som fungerar för mig. Vad som är jobbigt? Egentligen vet jag inte! Kan tro att det finns många anledningar! ensamhet, förtvivlan och att jag aldrig bli piggare, fräschare, få mera ork och slippa ha ont. Hur avhjälper man detta då? Bli "frisk", bli opererad så smärtan försvinner, börja träna så orken kommer tillbaka så jag orkar söka upp socialt umgänge, hitt mina vänner igen.

Vidare tillkommer ju min ensamhets rädsla! Det går bra här hemma men när det gäller att åka bort kan jag inte tänka mig det utan sällskap och då helst min make. Exempelvis så kom kallelsen till 2-års kollen på lungorna och då är det meningen att jag skall åka själv och bo själv på hotell, JAG FIXAR INTE DET! Jag skulle varken äta eller sova! Det är en annan sak om jag blev inlagd på en avdelning, då känner jag mig tryggare.

Så jag ringde min transplantationssköterska och tänkte hon kan säkert hjälpa mig, men hips vips när jag hörde hennes röst släppte fördämningen och jag började gråta och det höll i sig säkert i 10-15 minuter. Nå när jag väl kunde "haspla" ur mig vad jag ville lovade stjärnan att försöka ordna så att jag får anhörig stöd på resan.

Det har hänt mig för mycket jag orkar inte hantera allt! Det började med mina anklagningar mot mig själv om att jag var otränad och fet! Visst det är jag också, men det hela grundade sig i sjukdomen PAH. En sjukdom med döden som änd station och bara att få den diagnosen var inte så spännande. Hann säga hej då i det tysta till alla, tänkte ofta - undra om vi ses igen? Det blev ett liv med svimningar och rullstol! När tillståndet vart mer och mer akut ställdes jag i transplantations kön för nya lungor.

ETT STORT TACK TILL MIN DONATOR, hade inte du funnits hade jag varit en jordgubbe (lånat min systers uttryck) nu.

Sen hände --- en hel massa, jag har haft en lång resa som inte har nått sin slutstation ännu!

Hade jag nu velat prata om alla mina känslor och demoner hade jag gjort det, så nu vet ni vad som händer i mig. Lovar att öppna dörren när jag kan!

Varför drabbar allt mig!
Jag får bara mer och mer läkarskräck!
Fobierna blir fler och fler!
Sen hösten gråter jag direkt jag ska till "sjukvården"
Vare sig det gäller som person eller i telefon!
Sen gråter jag lite till när jag kommer ihåg att det finns dom som har det värre,
hur orkar dom?
Jag skickar ett gäng med styrke rosor åt dem.

Vidhåller att jag i alla fall är lyckligt lottad på många sätt trots allt,
Det är troligen detta som håller mig uppe.
Min man,
mina söner,
min ena son's tilltänkta,
min släkt,
min tvilling
och
Prinsessan Klara.

Detta var skönt,
hoppas att ni som sett och märkt skillnad på mig förstår bättre nu!

En ny kur med selexid!
14 dagar denna gång!


Pratat med försäkringskassan och fått reda på att jag blir utförsäkrad i juli!
Men hon påstår att jag kan känna mig lugn!
Hmmm!

Efter en fantastisk middag mår jag som förtjänat, proppmätt! Idag blev jag serverad potatisgratäng al'a Lelle, min man gör fantastiska gratänger. Gubben får mycke beröm här på Bloggelie tur att han inte läser den! Till potatisen grillade han en entrecote bit som var rosa men inte röd, naturligt vis hade han en fräsch sallad och goda såser till. Nu vet ni vilken klippa till make jag har!

Vi firade aftonen i bästa Anki och Anders kök tillsammans med Olle, Ann-Louise och Lasse! Trevligt som vanligt och gott som tusan.

Aptitretare - löjromstoast
Varmrätt - hängmörad biff, ugnsstekt potatis mm
Efterrätt - chokladpannacotta m hallon.

Nu är det alltså nyårsdagen den 1/1-2014 och vi har haft hela familjen på middag, spagetti ock köttfärssås. Har suttit och myst med Klara!