Äntligen hemma!   

När jag kom hem väntade två "megasuperduperkul" överraskningar!

Överraskning nummer 1!

Mina fantastiska släktingar och vänner hade samlat ihop till en iPad åt mig.

En sådan hade jag önskat länge,

jag har döpt den till Grodan.

Jag skickar härmed massor med kramar till er

och berättar samtidigt att det räckte även till fodral,

tangentbord

och nya tunikor.

   Kramar

Lennart

Mamma & Pappa

Johan

Jens

Tom

Izze

Helena & Roger

Emilia, Kim, Eval & Eddie

Nicke

Pierre

Ingela & Bengt

Teija & Magnus

Marita & Kjelle

Ingela

Rickard

Terese

Vera

Ann-Louis & Lasse

 Agneta

Ros-Marie & Peter

Carina & Robban

Maria & Peter

Anki & Anders

Anneli & Janne

Eva

 Roffe

Lasse

Svärmor & svärfar

Lena & Kenneth

Jenny & Vincent

 Emelie & Tobias

 Kina &Mats

Karin & Janne

Johanna

Lotta & Niklas

Anki & Tuffe

Sussie & Stefan

Kristina

Terese, Niklas & Mio

 Bea

Hoppas att jag fick med alla,

annars får jag skämmas.

Överraskning nummer 2!

Några av mina vänner hade varit här och hjälpt min familj att städa hela huset och då menar jag städa, har nog alldrig varit så kliniskt.

Tack till:

Helena

Izze

Ann-Louise

Terese

Vera

och

min familj

men även till svärmor som putsat alla fönster.

Avdelning 139 sal 24!

Ja då började återhämtningen och rehabiliteringen, sjukgymnastik, jobba med aptiten och ställa in medicinen stod på schemat. Medans de flesta åker hem efter 4-6 veckor så strular det till sig för mig, det blev 13 veckor totalt. Det dök upp alldeles för många bakslag, jag tog ett steg fram och två bak. Jag fick fyra avstötningar (rejektion) alldeles för tätt och de behandlades med cortison dropp. Jag såg mest ut som en övergödd hamster, uppblåsta kinder, likaså med dubbel hakorna, anklarna och magen. Mina vita blodkroppar var väldigt låga så jag fick eget rum, jippi! Värdena vandrade hit och dit, jag fick några olika antibiotika men det fungerade inte riktigt. Jag åkte på en böld på ett väldigt olämpligt ställe, dom punkterade den när jag var sövd vid en broncoskopi. Den var stor som ett hönsägg och fixade till en fistel som blev en fistelgång, jag har så förbannat ont av det så det kan ingen människa tro. Tyvärr gör den så att min träning begränsas, jag kan inte gå så långt förrän jag skakar av smärta trots smärtlindring. längtar till att dom gör något åt det, Gärna NU! Mina doktorer tycker att jag är unik ock det är inte alls kul i detta läge. Alltså tiden på 139an gick ut på träning, ultraljud, röntgen, broncoskopi, biopsid, spirometri och en hel del annat.

Jag har varit så lyckligt lottad att jag har haft någon hos mig nästan hela tiden.

Lelle  29/1-26/2

Karin  27/2-2/3

Jens & Johan 5/3-13/3

Karin 15/3-19/3  gissa! Janne var med, han stannade över natten ;).

Lelle 23/3-9/4

Karin 16/4-20/4

Lelle hämtade mig den 27/4 han kom 9.15 och vi åkte 13.00

Vad dom säger är att min positiva personlighet varit till stor hjälp i återhämtningen, även att mitt behov av sällskap gjorde så att jag gick ut i matsalen och det hjälper att inte stänga in sig.

20120427

jag fick äntligen åka hem,

alltså tretton veckor efter operationen fick jag se mitt hem.

UNDERBART!